Vi är i Kiribati!
Vi lämnade
Pohnpei för dryga två veckor sedan med Kiribati som mål, och resan hit har
varit varierande. Men vi kom fram!
Jag är mitt inne
i äventyret; hälften av min resa här i Stilla havet är förbi, hälften återstår.
Det är två månader sedan jag åkte från Finland, och jag hade bara en vag aning
om vad som väntade när jag packade min ryggsäck. Men jag hade en bild i huvudet: sol från
en molnfri himmel, vind i seglen, nyfikna delfiner i vattnet vid sidan av båten
och små små små öar med vita stränder i ett kristallklart hav. Vad har jag då fått i verkligheten?
Exempel:
Exempel:
Ett: Det är natt
och havet är oroligt. Jag går upp på
däck och inser att över hälften av oss är sjösjuka. Tar över ratten och pustar ut; jag mår ju
trots allt bra. En liten stund senare är det min tur att spy. Styr samtidigt som jag nu och då kastar upp ut
över relingen. Jag funderar tyst för mig själv på vad jag egentligen har gett
mig in på, varför jag har kommit hela vägen hit.
Två: En
vindstilla dag mitt på havet, mitt i ingenstans. Inga båtar, inget land i
sikte. Vi tar en paus. Hoppar i vattnet. Sköljer bort fyra dagars svett. Jag
dyker under ytan och försöker greppa det faktum att det är fem kilometer djupt
under mina fötter. Jag tror aldrig att jag har sett havet så blått.
Vi har alltså
upplevt solskensdagar, och några bottennapp. Men det är kontrasterna som gör
äventyret. Jag har varit sjösjuk för första gången i mitt liv. Känt av ruset på
40 meters djup. Gått som en fluga på
väggen under däck när det gungat som värst.
Tömt båten på vatten när det stigit upp till golvet. Njutit av en kall
kokosnöt efter flera dagar med ljummet vatten. Sett min första haj. Satt upp
ett tält på en konstgjord ö av korall mitt i mangroven. Seglat mitt på natten i ljus från fullmånen. 
Vi lever ett enkelt
liv här ute, trots att det är lyx i jämförelse med hur många av de lokala
lever. De
stora problemen i tillvaron är om vi kommer att få tillräckligt regnvatten
samlat och vilket vädersträck vinden kommer från de närmaste dagarna. Hur man undgår att bli genomsvettig. Då är
det en lyx att sova i en hängmatta och vakna av att man fryser! Den enkla
vardagen ger mig tid att reflektera över mycket som jag inte har tagit mig tid
till att tänka igenom där hemma, och jag tror vi alla har det så. 
Ombord lever vi
tätt inpå varandra, som en stor familj. Vi får bokstavligen näsan upp i
varandras armhålor ibland. Men jag trivs! Ingen har blivit kölhalad eller
tvungen att gå på plankan ännu. Och vi har inga råttor i lasten, bara några
kackerlackor som leker kurragömma och en liten gecko med många namn.
Och vi har fått
vår saknade sjunde besättningsmedlem ombord, Kira!
Ännu återstår det
att klättra upp i en kokospalm och bli vän med en val. Det gäller bara att
hitta den rätta palmen, och den mest sympatiska valen. Det skall ju vara en viss standard.
Nu styr
vi skutan mot de yttre öarna, Butaritari, i jakten på paradiset.
Äventyret
fortsätter!
Elin
